det var då.
1 månad och 12 dar. 43 dar. utan dig.
jag minns allt. in i minsta detalj.
allt från första blick, första gången våra läppar möttes, första gången du sa jag älskar dig.
precis allt minns jag. allt är fortfarande så nära.
hur jag saknar att ligga nära dig, låta timmar springa förbi när jag tittar in i dina ögon.
hur jag saknar att dra händerna längs med din rygg, att fläta in mina fingrar i ditt hår.
shit snälla kom om hjälp mig kan inte va kvar här längre!
är det ens mänskligt att må såhär?
och kan folk bara sluta fråga hur jag mår, jag vet ju inte.
vet inget längre. ställer jag mig framför spegeln ser jag nått som jag inte känner igen.
tiden går så oerhört sakta. finns inget kvar här längre.
all mening är borta.
vill somna med den där känslan igen.
det gör ont, kan inte ljuga, det gör så jävla ont!
orkar inte med att det känns så här mkt längre.
jag har börjat undra varför jag är kvar här. för din skull, bara för din skull.
jag lever på drömmen, hoppet och fantasin. utan dom tre sakerna hade jag dragit.
jag väntar förevigt i det iskalla regnet.
4-0, fucking 4-0. fusk. jag vill med sitta där, sjunga med i sången och se på underbar engelsk fotboll. måste vänta tre år innan det är dags för mig igen. jag vill åka nu ju!
blir att dra till la mässhallen och kolla på handboll imorrn ist, får trösta mig med det.
tjingeling badring på det!
