du vet.

du vet när man får känslan att luften tagit slut, som om du inte kan andas längre.
du vet när man får känslan att man fryser, fast det egentligen är varmt.
du vet dom där gångerna man blir rädd för sig själv.
du vet när dom där nätterna kommer och man bara vill gömma sig.
du vet när man kan sitta i timmar, kolla rakt fram och bara låta tårar rinna.
du vet när man står framför spegeln och inte känner igen den som kollar tillbaka.



just nu känns det som om luften tagit slut. det blir svårt att andas.
jag fryser. värmen är borta. spelar ingen roll längre.
jag är sådär rädd för mig själv igen, det här är inte jag.
natten har bara börjat, jag ska snart gå och gömma mig.
timme efter timme drar sakta fram, en tår rullar ner för kinden.
jag kollar mig inte i spegeln längre för jag blir rädd, jag känner inte igen mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0